the space without a face

Men statistiken är ju ändå ganska bra. Av alla gånger jag har trott att någonting ska hända har det ju faktiskt... aldrig hänt. Kanske oroar man sig i onödan...

Oj, jag skapade nyss en ny blogg. Fett synd för den här bloggen. Fast den andra bloggen kommer jag säkert ta bort när som helst. Vi får la se.

Jag måste skaffa en hobby. En bra hobby.

jag har ju andra kompisar och all tid i världen så allt går min väg nu. Bara att följa med helt enkelt!!

god hejdå.

detta har i alla fall resulterat i att jag suttit inne hela kvällen och kollat gossip girl. Men vad jag håller jag på med egentligen. Det här är inte sånt som jag skriver om i min blogg. Faktum att jag ens har en blogg är väl lite väl...

Jag vet egentligen inte varför jag skriver här ens. Jag har för mycket att skriva för att kunna uppdatera någon alls på en kväll om allt som har hänt. Jag kan bara påpeka att en resa kan förändra ett liv. Eller rättare sagt en resa förändrar ett liv. Ingen reser väl iväg utan att bli påverkad. Men min resa förändrade hela min umgängeskrets och kanske också mitt sätt att tänka. Men det var till det bättre. Åtminstone tror jag att det var det. Kul hade jag det i alla fall.

Nej, jag skriver när jag har något kul att skriva istället!

På grund av att jag hade körtelfeber så tror jag det är så att jag inte får dricka någon alkohol (nej, det får jag inte annars heller enligt svensk lag, men nu menar jag att jag tror att det skulle kunna få verkligt hemska konsekvenser för min lever.) och därför har jag under de senaste helgerna stått över välkomstdrinkar och annat smått och gott och inte tagit med mig något eget utan helt enkelt kört helt och hållet nyktert! Bara för att inte ta några risker liksom. Och vet ni vad? Jag trodde att jag skulle ha jättetråkigt. Men nu har jag varit på tre fester helt nyktert och jag tycker fan det är lika kul som att vara full på en fest.

Eller okej. Det är väldigt svårt att jämföra. Att gå på en fest och bli redigt påverkad är en helt annan sak än att gå och vara helt nykter. Men som igår: Jag åkte på en fest med två av mina kompisar. En av dessa var väldigt full. Alltså väldigt. Hon förstod inte lika bra som jag att hon redan gått över sin gräns, så hon fortsatte dricka. Det slutade med att hon sov bort hela kvällen uppe på  min kompis rum och mådde väldigt dåligt. Den andra kompisen jag åkte med var inte så jättefull när vi åkte, kanske lite lullig bara. Under kvällen blev hon sedan mer och mer full men hon höll sig på en lagom nivå, tillräckligt för att hon skulle vara taggad hela kvällen. Hon hade riktigt kul verkade det som. Men jag tror att jag som nykter, hade lika roligt som henne faktiskt. Och definitivt roligare än min fullaste kompis.

Det jag försöker säga är att man kan faktiskt ha kul utan alkohol! Med rätt inställning och rätt umgänge spelar det inte så stor roll om man är vinglig och har dåligt omdöme eller bara är allmänt taggad.

Och nu är det också så här att skulle jag ha läst det här inlägget skulle jag ha tyckt yeah right, jag har i alla fall roligare med alkohol. Men allt jag säger är bara att man måste inte basera hela kvällen på alkoholen. Det är inte så svårt att ha kul ändå.

På samma sätt kan man veta om det inte är meningen... jag känner att det jag har med min "pojkvän" (vi har inte träffats på snart två veckor) är inte meningen. Jag har gjort slut med en kille en gång tidigare i mitt liv. En kille jag var ihop med i en vecka i trean. Jag var sjuk hela veckan och sedan gjorde jag slut med ett litet brev. Killen spenderade ett tag efter det på toaletten gråtandes... så vi får väl se hur det går den här gången, på åtta år kanske jag har lärt mig att sköta det lite bättre... :S

Men i alla fall så tycker jag bara att det här med bloggandet nästan har gått för långt. Vissa bloggar som typ Kissies blogg (nu har inte jag läst den, men det här är baserat på vad jag har hört) verkar ju bara få publicitet för att folk pratar om den. Jag kan tänka mig att det började med att hon skrev någonting som folk tänkte "men det är ju helt sjukt att hon skriver det". Då när hon inte hade så många besökare måste ju de besökare som hon hade ha börjat prata med sina kompisar och kanske till och med gått in och visat "kolla vad hon skriver, det är helt sjukt!" och så blir det en kedjeeffekt eftersom det verkar som om det mesta som står på den bloggen är provocerande. Och det är väl inte direkt så att de som läser bloggen känner att de får in någon intressant information eller så. Utan det måste väl vara så att hennes blogg är ett kul samtalsämne liksom, och vill man hänga med i det sociala så är det bäst att man läser lite då och då.

Själv har jag som sagt aldrig läst den och jag tänker nog inte börja heller. De bloggar jag följer är dels mina kompisars och dels paradise- cimons ibland. Mina kompisars bloggar innehåller inte så mycket av det här "hej allihopa, nu ska jag gå och lägga mig, pusspussss", vilket jag tycker är väldigt skönt. De gör så att jag håller mig uppdaterad lite på vad de gör även om jag inte träffar dem så ofta. Och paradise-cimons blogg tycker jag bara är så himla skön. Jag tror att han och jag är ganska lika ändå... Hans blogg hittar ni här.

Nu har ni fått min syn på det här med de stora bloggarna... och ni håller säkert inte med mig men jag bryr mig faktiskt inte.

Nu ska jag återgå till mitt pluggande! Ciao

Mannen, ,myten, legenden :P

Men han är bra på att kyssas. Och ja, det kan väga upp en hel del.

För vem gör väl slut med en kille som är bra på att kyssas om alternativen är antingen att mysa till det med honom lite då och då eller att vara helt ensam och behöva kämpa hårt för varje strul man får (fast det ska absolut inte märka hur hårt man försöker). Jag tror jag väljer första alternativet. Åtminstone för tillfället. Och om det verkligen inte funkar så märker jag ju det. Som sagt, det löser sig!

Det är nämligen så att även om jag inte vågade ringa min kille idag för jag var så rädd att han skulle göra slut med mig (mer om det i tidigare inlägg). Men så helt plötsligt kom en formulering in i min hjärna och jag tog mig modet att skicka det i ett sms till honom även om jag knappt trodde han skulle svara eftersom han inte hade svarat på mitt senaste sms. Jag skrev "Är det bara körtelfebern eller hur blev det så här?..." . Svaret jag hade förväntat mig var typ antingen inget alls eller något i stil med "ja, jag ser inte meningen med att vara ihop om man inte kan ses" eller något sånt... men så fick jag tillbaka typ "Nej det är inte det, förlåt men jag har bara så himla mycket just nu. Förlåt för att jag är så dålig på att svara. puss" och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Alltså han gillar mig väl antagligen fortfarande i sånt fall... Men hur mycket vill man satsa på ett förhållande om man inte ens kan bry sig om att skicka iväg ett "glad alla hjärtans dag" sms? Det är så enkelt men säger ändå så mycket. Och han gjorde ingenting. Han kan ju inte direkt ha missat att det var alla hjärtans dag? Kanske hade han glömt men det krävs väääldigt mycket för att glömma en sån sak tycker jag. Själv har jag ju deppat över det hela dagen. Suttit och kollat på Sex And The City filmen och ätit Ben & Jerry's. Men okej, nu ska jag inte ta ut någonting i förskott. Det var ju tur att jag frågade honom för annars hade jag nog börjat ignorera honom och typ hata honom eller någonting, utan direkt anledning.

Grejen är att jag alltid har samma problem. Jag tar ut saker i förskott som jag tror ska hända och sen har jag jättesvårt att acceptera att det inte blir så som jag redan har tänkt ut. Jag kan tänka ut vissa saker i detalj och då när de inte händer precis som jag tror så kan jag helt enkelt ta avstånd ifrån dem. Och jag har verkligen försökt att sluta med det men så märkte jag ju idag att jag helt hade tagit det här break upet för givet. Bara för att han inte hade tid att skicka några ynka sms.

Ibland känner man sig så dum...

Inatt började ju alla hjärtans dag bra. Jag började med att skicka ett sms till min "pojkvän" och frågade vad han skulle göra idag. Inget svar. Sedan springandes till bussen lyckas jag inte hitta rätt busshållplats så jag missar bussen. Jaha, får ta en annan buss. Tar den bussen och kommer fram till tunnelbanan. 25 min till nästa tåg. Hääärligt att sitta där och vänta, verkligen! Det skulle ha tagit typ en halvtimme att komma hem. Istället tog det en och en halv timme. Hela kvällen och hela den här dagen har jag funderat på vad jag ska säga till min "pojkvän" (anledningen till "" är att det känns som att en kille som inte vill vara med en på alla hjärtans dag inte riktigt är ens pojkvän...) när jag ringer honom. Fråga vad som är fel. Typ. Men grejen är att jag tycker det skulle kännas så himla konstigt att ringa och säga typ "Hej, jag ville bara säga glad alla hjärtans dag. Och höra varför du inte vill vara med mig längre". Jag klarar inte av det. Det finns helt enkelt inte i min natur. Jag klarar inte av att ringa upp min "kille" på alla hjärtans dag bara för att bli dumpad. Är det så konstigt?

Och till alla ensamma därute idag, den här låten är helt underbar. Den har jag suttit och gråtit till här idag... Den är precis som skriven för mig just idag, bara att den är från killens perspektiv.

Men jag orkar verkligen inte ringa upp honom och fråga. Och det här kan man väl inte ta på sms? Nej det går inte.

Om jag fortfarande har pojkvän på alla hjärtans så kommer jag antagligen inte vara med honom, inte prata med honom. Härligt förhållande alltså! Bra jobb.........

alltså fyfan jag kan inte släppa det. Här ska jag alltså kanske bli singel, precis innan alla hjärtans dag eller så får jag behålla honom lite till men då kan jag ändå inte pussa på honom. Jag kommer helt enkelt få spendera alla hjärtans dag hemma med min familj. De kan jag ju i alla fall stöta på för då kommer ingenting att hända... (nu skojar jag bara, så desperat är jag inte)

(...även om jag drömde för ett tag sen att jag kysste min brorsa... men det var jättekonstigt och jag sade till honom i drömmen att vi borde sluta eftersom vi var syskon...)

I alla fall. Allt handlar om tajming. Bara tänk på det. Vad skulle hänt om du hade kommit lite sent till bussen idag? Missat den, hamnat på en buss där du skulle ha träffat ditt livs kärlek? Krockat och dött? Haft en nära-döden-upplevelse och möblerat om hela livet för att du lärt dig vad som verkligen är viktigt i livet?

Vad betyder det när tjejen är den som måste skicka första smset? va? Ska det behöva vara så i Sverige? Det mest jämställda landet i världen?

Och ja, jag var tvungen att göra detta idag. För jag tyckte att det inte bådade så gott att det enda vi hade sagt till varandra efter att han hade tagit min oskuld, jag hade sovit hos honom och sedan åkt hem var typ "du jag har körtelfeber, risken är ganska stor att du också får det nu om du inte redan har haft det". Kändes som att om vi inte skickade ett enda litet ynka sms till varandra på typ två dagar, då kommer vi aldrig mer prata någonsin. Så därför tog jag initiativet och skickade ett sms till vad som ska föreställa min pojkvän. Även fast det är jag som är sjuk och alltså han som borde smsa och vara jätteorolig för hur jag mår... så är det jag som får smsa och fråga om han har blivit sjuk. Va? Vad är det för jävla stil.

Kanske var hans ända mål med att vara med mig att få mig i säng.

Han kanske typ har haft något vad om vem som först kan få mig i säng. Och nu när han vann så behöver han inte bry sig längre. Kan killar vara så hemska?

Jag som trodde att jag ändå kanske var den som var lite taskigare i vårt förhållande eftersom jag är ihop med honom även om jag inte riktigt är kär.... men nu är ju frågan om han har gått för långt asså... inte okej.

Men vad tycks? Vem är det som ska smsa? visst är det väl ändå killens uppgift lite grann... i alla fall om det var tjejen som började gången innan, och som skrev det sista smset?

Usch jag känner att jag börjar bli en sån som skriver bara för att skriva, inte för att den har någonting speciellt att skriva. Och det är inte bra. Det måste jag sluta med. Från och med nu ska jag bara skriva när jag verkligen har något på hjärtat liksom. Och nu kom jag på någonting sånt!

Jag har en kompis som bor utomlands. Vi har snart inte setts på ett år nu så det var väldigt länge sen och hon flyttade för typ fyra år sedan eller något sånt. Då var vi bästa kompisar men nu är vi liksom gamla kompisar... eller vad man nu ska säga. Men det känns ändå inte som om vi har glidit ifrån varandra så mycket. För när vi väl pratar så kan vi prata om vad som helst och även om vi inte pratar så ofta så är det ganska lagom. För då när vi väl pratar så har vi något att säga så det inte bara blir typ "hej, hur är det med dig?" "bra, du då?" "jo det är bra" och så tar det slut där liksom. Jag saknar henne ibland men ändå så känns det som om vi passar bättre ihop på långt avstånd. Vi har nästan blivit tajtare nu för jag kunde ofta bli trött på hennes energi och så. Okej det här blev jätteoklart men min poäng med det här är att det kan vara både positivt och negativt att inte vara nära varandra hela tiden. Så det sa!

Skulle jag ha dessa dagar utan sjukdom skulle det vara himmelriket! Men nej. Körtelfeber s u g e r !

Prutt och bajs, jag ska försöka bli lite mera positiv... jag ska verkligen försöka, imorgon.