det löser sig..
Jag trodde inte att jag skulle vara sån, men jag känner mig ganska hämndlysten för tillfället. Om en kille får mig att gråta på alla hjärtans dag, då är det fan illa. Och då vill jag att han ska gråta över mig. Alltså... det är inte som att jag kommer typ göra slut med honom bara för att han ska gråta och sen ta tillbaka honom eller något sånt. Men jag vill ändå att han ska få kämpa lite nu när han har varit så distanserad. Så när han idag smsade och frågade om jag ville göra något imorgon så svarade jag inte. HA! Eller ja... inte än i alla fall, jag ska ju svara. Men just nu är jag faktiskt helt ovetande om jag vill fortsätta träffa honom eller inte. Han gör bara för konstiga saker ibland helt enkelt och jag känner så att jag inte är liksom stolt när jag är med honom bland folk. Jag vill helst att vi ska vara ensamma för jag blir nästan rädd för vad folk ska tro om honom, och om mig för att jag är med honom. Inte för att jag bryr mig mycket om vad folk tycker om mig utan för att det verkligen inte är givande att vara i hans närhet.
Men han är bra på att kyssas. Och ja, det kan väga upp en hel del.
För vem gör väl slut med en kille som är bra på att kyssas om alternativen är antingen att mysa till det med honom lite då och då eller att vara helt ensam och behöva kämpa hårt för varje strul man får (fast det ska absolut inte märka hur hårt man försöker). Jag tror jag väljer första alternativet. Åtminstone för tillfället. Och om det verkligen inte funkar så märker jag ju det. Som sagt, det löser sig!
Much ado about nothing...
Jag känner mig lite som han som hela tiden ropar att vargen kommer och så kommer inte vargen. Men sen när han ropar när vargen verkligen kommer så är det ingen som tror honom. Och efter att jag har berättat det jag har att berätta så får ni inte tveka på min trovärdighet...
Det är nämligen så att även om jag inte vågade ringa min kille idag för jag var så rädd att han skulle göra slut med mig (mer om det i tidigare inlägg). Men så helt plötsligt kom en formulering in i min hjärna och jag tog mig modet att skicka det i ett sms till honom även om jag knappt trodde han skulle svara eftersom han inte hade svarat på mitt senaste sms. Jag skrev "Är det bara körtelfebern eller hur blev det så här?..." . Svaret jag hade förväntat mig var typ antingen inget alls eller något i stil med "ja, jag ser inte meningen med att vara ihop om man inte kan ses" eller något sånt... men så fick jag tillbaka typ "Nej det är inte det, förlåt men jag har bara så himla mycket just nu. Förlåt för att jag är så dålig på att svara. puss" och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Alltså han gillar mig väl antagligen fortfarande i sånt fall... Men hur mycket vill man satsa på ett förhållande om man inte ens kan bry sig om att skicka iväg ett "glad alla hjärtans dag" sms? Det är så enkelt men säger ändå så mycket. Och han gjorde ingenting. Han kan ju inte direkt ha missat att det var alla hjärtans dag? Kanske hade han glömt men det krävs väääldigt mycket för att glömma en sån sak tycker jag. Själv har jag ju deppat över det hela dagen. Suttit och kollat på Sex And The City filmen och ätit Ben & Jerry's. Men okej, nu ska jag inte ta ut någonting i förskott. Det var ju tur att jag frågade honom för annars hade jag nog börjat ignorera honom och typ hata honom eller någonting, utan direkt anledning.
Grejen är att jag alltid har samma problem. Jag tar ut saker i förskott som jag tror ska hända och sen har jag jättesvårt att acceptera att det inte blir så som jag redan har tänkt ut. Jag kan tänka ut vissa saker i detalj och då när de inte händer precis som jag tror så kan jag helt enkelt ta avstånd ifrån dem. Och jag har verkligen försökt att sluta med det men så märkte jag ju idag att jag helt hade tagit det här break upet för givet. Bara för att han inte hade tid att skicka några ynka sms.
Ibland känner man sig så dum...
Tårar på alla hjärtans dag.
Egentligen är jag alldeles för deprimerad för att skriva.
Inatt började ju alla hjärtans dag bra. Jag började med att skicka ett sms till min "pojkvän" och frågade vad han skulle göra idag. Inget svar. Sedan springandes till bussen lyckas jag inte hitta rätt busshållplats så jag missar bussen. Jaha, får ta en annan buss. Tar den bussen och kommer fram till tunnelbanan. 25 min till nästa tåg. Hääärligt att sitta där och vänta, verkligen! Det skulle ha tagit typ en halvtimme att komma hem. Istället tog det en och en halv timme. Hela kvällen och hela den här dagen har jag funderat på vad jag ska säga till min "pojkvän" (anledningen till "" är att det känns som att en kille som inte vill vara med en på alla hjärtans dag inte riktigt är ens pojkvän...) när jag ringer honom. Fråga vad som är fel. Typ. Men grejen är att jag tycker det skulle kännas så himla konstigt att ringa och säga typ "Hej, jag ville bara säga glad alla hjärtans dag. Och höra varför du inte vill vara med mig längre". Jag klarar inte av det. Det finns helt enkelt inte i min natur. Jag klarar inte av att ringa upp min "kille" på alla hjärtans dag bara för att bli dumpad. Är det så konstigt?
Och till alla ensamma därute idag, den här låten är helt underbar. Den har jag suttit och gråtit till här idag... Den är precis som skriven för mig just idag, bara att den är från killens perspektiv.
Vilken stil..
Alltså vad är det för stil att bara sluta skicka sms eller ringa..? Antingen så fortsätter man väl som vanligt eller så säger man "Jag tycker inte det är värt att vara tillsammans med dig om du kommer smitta mig vad vi en gör". Men att bara inte säga någonting, vad ska det få mig att tro? Han är verkligen inte bra på att prata om sånt som är mer seriöst...
Men jag orkar verkligen inte ringa upp honom och fråga. Och det här kan man väl inte ta på sms? Nej det går inte.
Om jag fortfarande har pojkvän på alla hjärtans så kommer jag antagligen inte vara med honom, inte prata med honom. Härligt förhållande alltså! Bra jobb.........
lycka är när allt man någonsin önskat samlas i ett ögonblick och sedan påminner sig konstant
Kanske är jag bakis, eller kanske är jag sjuk, eller kanske är det dina kyssar som får mitt hjärta att bulta så mycket att jag inte kan somna om, knappt kan tänka. Jag har faktiskt ingen aning om vilket. Jag vet bara att igår när jag vaknade hade jag missat solen och allt var grått och svart. Idag när jag vaknade sken solen fastän det var tidigt och den ger mig fortfarande ljus. Vänta så ska jag förklara:
Jag hade kommit till den där festen med egentligen två tankar i huvudet. 1: Bli ordentligt packad, det var alldeles för länge sen. 2: Ta reda på vad Mr. X verkligen kände och förhoppningsvis få en och annan puss (inte göra för mycket).
När jag kom in i hallen stod de flesta redan där. Jag hälsade på de som stod närmast och sen såg jag honom komma ner för trappan. Jag kände någonting hända i kroppen och tänkte att jag hade fått min bekräftelse på att jag verkligen gillade honom. För att inte verka efterhängsen gick jag inte fram till honom direkt utan hälsade på alla andra först, tänkte att han skulle få komma till mig innan jag kom till honom. Men han kom aldrig. Jag började prata med massa andra och började tänka jaha då kanske han inte gillar mig trots allt. Men jag ville inte ge upp, jag gick fram till honom och vinkade till mig en kram, en dålig kram, han verkade inte ett dugg intresserad. Jaha tänkte jag jag har ju fortfarande ett syfte kvar med kvällen och det kan jag i alla fall fullfölja vad som än händer. Så jag började dricka mina cider. Efter att ha varit ute och rökt vattenpipa gick jag in igen, men den gången med en keps som jag hade fått satt på huvudet. Det dröjde inte så länge förrän kepsen blev ryckt av mitt huvud, av Mr. x. Då fick jag upp hoppet igen och tyckte att det var ett väldigt bra sätt att komma honom lite närmre. Jag började jaga honom för att få tillbaka kepsen. Vi sprang in i ett sovrum och han höll i mig så att jag inte skulle kunna ta den. Jag kände att jag gillade den kroppsliga kontakten vi fick. Sedan gav jag upp och berättade att jag hade en plan på att ta tillbaka kepsen men att den var hemlig.
Efter att ha ryckt tillbaka den och fått den bortryckt några gånger hamnade vi i köket. Han ställde sig ensam med mig och berättade att han var ledsen för kvällen hos Jocke. Jaha tänkte jag igen, han ville alltså släta över kvällen som vi hade strulat. För vadå? frågade jag. För det där med Karin... Jag kommer inte exakt ihåg vad han sade sen men jag kommer ihåg att han skämdes över det som hade hänt med henne. (Karin hade strulat och sugit av honom och en till kille samma kväll som jag hade strulat med honom, och Karin är ingen man vill göra något med.) Det hade ju jag förstått för länge sen att han skämdes över det jättemycket så jag sa att det var helt lugnt. Sedan kom min kompis fram till mig för att säga att hon skulle åka hem, hon var för full för att stanna. Jag som skulle sova över hos henne försökte övertala henne om att hon kunde stanna lite längre och att allt skulle bli bättre då men hon insisterade på att hon skulle åka nu och om jag ville sova hos henne så var jag tvungen att följa med. Det gjorde mig lite nedstämd att jag bara hade uppnått ett syfte med kvällen men jag började säga hejdå till alla ändå. Han verkade inte bry sig om det direkt så mitt mod sjönk och jag fortsatte med hejdåkramarna. Så kom jag till en person som sade ska du åka redan? Jag frågade hur mycket klockan var och fick svaret kvart i tolv. Nej, tänkte jag. Jag hade ju fortfarande kul och då kunde jag lika gärna stanna en timme till och åka hem sen istället. Så jag smsade pappa (efter att ha letat länge och väl efter min mobil i min väska, jag trodde den var stulen ändå tills någon sade till mig att kolla jackfickan, smart.) och sen gick jag upp igen. Lisa ryckte tag i mig och frågade om inte jag hade åkt hem, jag förklarade som det var och hon svarade att hon behövde prata med mig.
Vi gick in i sovrummet och lade oss på sängen. Vid laget såg jag allting dubbelt men jag lyssnade noga.
- Vad känner du egentligen för Honom?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Men full som jag var så körde jag ju på sanningen. Att jag gillar honom, och mer än som en kompis. Då började hon berätta om vad han hade sagt till henne efter att jag hade "gått". Han hade sagt att om det var någonting hon skulle hälsa mig, så var det att han verkligen gillade mig, men att han inte kunde säga det face to face för han var för rädd att bli sårad igen. Han sade också att han skämdes jättemycket över det med Karin och när han hade sagt det till mig så hade det verkat som om jag ville hålla det på en kompisnivå. Han hade avslutat med att säga men nu är det försent för hon har redan åkt hem... Jag bestämde mig för att ta en promenad med honom för plötsligt var jag inte ett dugg rädd. Allt hade fallit på plats och det gjorde mig så himla glad. Lisa gick fram till honom och sa någonting och sen reste han sig upp och gick mot mig. Jag frågade om han ville ta en promenad (glad att jag var så full som jag var för annars hade jag aldrig vågat säga det). Han sa att ville och så gick vi ner. Så gick vi runt och pratade. Det var aldrig tyst utan vi skrattade och pratade om allt. Även om vi gick så tittade han in i mina ögon varje gång han pratade med mig.
Plötsligt var vi tillbaka till huset och jag tänkte fan. Vi gick in även om jag verkligen inte ville. Så jag frågade honom om han ville ta ett varv till och försökte låta lite casual för att inte visa hur mycket jag ville att det skulle hända mer den kvällen. Han sa ja och kunde inte alls dölja hur glad han blev över förslaget.
Så gick vi ut igen, den här gången med armarna om varandra och mycket långsammare. När vi hade kommit utom synhåll ställde han sig framför mig och jag ställde mig nära men fortsatte prata. Så avbröt han mig med en kyss. Han lyfte högerhanden och gjorde sådär som det bara händer på film när han lägger handen varsamt under mitt öra bara för att öka kontakten. Jag ville besvara hans romantik och tog ut händerna ur fickorna och lade dem runt hans nacke. Även om jag ville ha mer avbröt han det och fortsatte prata, båda med ett leende på läpparna. Jag började också prata men då avbröt han mig en gång till. Sedan började vi gå igen, flera gånger gjorde han samma sak igen. Stannade till och utan att jag visste om det hade jag slutit mina ögon och tog in hela ögonblicket så mycket jag bara kunde. Ju längre vi gick desto mer kramade vi om varandra efter varje kyss. Jag lade mitt huvud mot hans bröst och bara njöt av att känna mig helt och hållet trygg.
När vi började komma närmre huset igen fick vi börja avbryta oss när vi hörde röster för det var de som kom från festen. Vi sade hejdå till dem och fortsatte gå. Träffade en annan kille som vi inte kände som vi började prata med. När jag fick reda på att han var 93a gav jag honom en gimme five för jag blev så glad. Han måste ha trott att vi var ett par för det måste ha sett ut som det. Jag gillade tanken.
Så kom vi fram till huset igen och jag fick erbjudande om skjuts hem som jag inte kunde tacka nej till. Jag gick in för att säga hejdå igen till alla. Han som hade festen, en av mina bättre kompisar, trodde att jag hade gått för länge sen och frågade var jag hade varit. Jag berättade att jag hade varit på promenad. Fick det att låta helt självklart. Han undrade med vem och jag berättade. Han tog mig åt sidan och frågade om vi hade myst till det. Jag svarade ärligt. Sedan frågade han om jag var lite kär i honom. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Jag tror jag sade något i stil med jaa, kanske. Innan jag satte mig i bilen kramade jag om Honom och han sade vi hörs. Jag hörde att han verkligen menade det.
När jag hade kommit hem gick jag in på facebook och skrev ett meddelande till honom:
Tänkte bara säga nu när jag fortfarande vågar, att du borde ha mitt nummer. Det är 0705657732 om jag kommer ihåg rätt.
Innan jag tryckte på send tänkte jag igenom om jag verkligen borde skicka det. Om jag skulle ångra det dagen efter. Men sen tänkte jag vafan, jag är ju full och det vet han, och jag vill att han ska ha det, sen får han göra vad han vill med det och så skickade jag.
Och nu sitter jag här med fjärilar i magen så fort jag tänker igenom kvällen. Och då menar jag verkligen det. Jag är glad att jag skickade det där meddelandet och jag hoppas att det kommer visa sig snart att det var rätt sak att göra. Det var första gången jag ändå har lämnat ut mig lite grann och det känns bra, bara för att det är han. Frågan är hur jag kommer lyckas dölja det här för min familj... Vilka problem man har liksom, jag är så jävla lycklig.
I think I'm in love
Jag VET att jag är jättedålig på att uppdatera, men det är faktiskt inte så lätt när man har en hemlig blogg så man liksom måste blogga när ingen ser eller hör... Men nu tar jag mig tid bara för er skull!
Tänkte berätta lite om vad som händer. Jag letar pojkvän desperat! Problemen som gör att jag fortfarande är singel är inte att jag är ful eller tråkig eller så, tvärtom, jag har hundratusentals som suktar efter mig ;) hehe nej men jag är faktiskt seriöst bland de snyggare/sötare, kunde jag lägga upp en bild skulle jag göra det så ni kunde hålla med mig haha :P Problemet är inte heller att jag inte har tid för en pojkvän eller att mina kompisar inte tillåter det (?) okej, konstig anledning men det är inget sånt i alla fall. Anledningen är helt enkelt att jag gillar en kille och ingen annan will do. Den här killen, Mr. X , träffar jag inte så ofta, men när jag träffar honom faller jag mer och mer... eller jag tror i alla fall att jag gör det. För han är den enda jag tänker på och jag kan inte tänka mig att göra något med någon annan. Så det måste väl betyda någonting? Även fast jag inte känner honom egentligen... Fan att han inte bara kan bjuda ut mig och sen kan vi skicka massa gulliga sms till varandra, såna där som man öppnar och ler liksom. Åh, vad jag saknar det.
Men sån som jag är så tror jag ju att det finns en mening med allting...eller något sånt. Så antingen är det inte meningen att han och jag ska vara med varandra, ellerrrr så vill Gud, eller vem det nu är som bestämmer här omkring, att jag ska bli lite mer handlingskraftig och ta saken i egna händer. Hmm...jag tror ju starkt på att vi är ämnade för varandra, i alla fall i en liten tid så det andra alternativet får det bli!
Jag får kanske göra så att jag tar tag i det här lite mera i stället för att bara vänta på att han ska göra något. För jag är ju faktiskt ganska så väldigt säker på att han gillar mig....så jag behöver bara ge honom lite riktlinjer!
Jag gillar att jag alltid kommer fram till så bra saker när jag skriver på bloggen! Bara därför tänker jag lägga upp världens bästa som för alltid kommer visa vägen för mig, det här är precis så jag vill att mitt förhållande ska se ut:
Sunday bloody sunday
HAha, efter att jag skrivit rubriken kom jag ju på att det inte är söndag än :P hehe jajja den får väl vara kvar ändå.
Det känns ju trots allt som söndag om jag nu är så säker på att det är det. Igår hade jag pratat med en kompis och vi hade sagt "vi hörs lite senare" som vi alltid säger på fredagar. Lite senare på kvällen smsade jag henne "vi gör ingenting ikväll va?" och fick svaret "Bevis på att vi känner varandra ganska bra, vi satsar på imorgon kväll istället" Ja, jag antar att vi känner varandra ganska bra nu, efter snart ett och ett halvt år. Det är inte så lång tid egentligen om man jämför med mina andra gamla kompisar, ändå är jag bäst kompis med de jag har känt kortast. Antar att när man förändras så är det bäst med nya kompisar för att man verkligen kan lära känna någon som sig själv. De vet ju liksom inte hur man var innan eller så. Nej, nya kompisar är alltid kul!
Ikväll, har egentligen inte så stor lust att göra någonting men en helg utan att göra någonting alls är ju lite lame sådär. (gillar inte ordet lame men vad gör man?)
Eftersom jag är så otroligt dålig på att uppdatera kan ni ha missat att jag lite har gett upp jakten på Mr. X... Eftersom vi aldrig ses på grund av att vi inte har varandras nummer och... att vi aldrig ses så är det lite svårt att hålla hoppet uppe endast med hjälp av drömmar och fantasier. Därför har jag övergått till en annan fin pojke! ;) Jag kan faktiskt ge er namnet den här gången, han heter Erik. Och han är nästintill perfekt. För mig alltså. Om han bara inte skulle vara så blyg. Han är snygg/söt... han ser bra ut helt enkelt. Han är sportig så jag antar att det inte är något fel på kroppen även om jag inte har sett den på det sättet (än :P). Han är också väääldigt smart, fast inte pluggis-smart utan naturligt smart. Och jag älskar hans humor! (: haha fast han är liksom en sån som inte märks. I början i skolan så visste jag typ inte vem han var för han säger inte så mycket och han åker liksom aldrig buss med eller sitter med i matsalen eller så så då blir det så att man aldrig pratar med varandra. Tills vi hade ett stort grupparbete tillsammans, då hade vi askul. Så nu har jag börjat dels chatta med honom när han är inne på facebook, och också börjat typ...sätta mig lite närmre honom när vi har lektion och försöker bjuda in honom på lite grejer. För på något sätt verkar hans sociala liv nästan obefintligt och det är jättekonstigt för han är verkligen jätterolig att umgås med. Så jag har bjudit hem honom någon gång sådär och någon gång har han kommit men han är väldigt blyg asså...
Men för några dagar sen när vi pratade på facebook för typ tredje gången eller något sånt så sa han godnatt och puss. Det kanske verkar jättepyttigt, men ni känner inte honom. Jag säger puss till alla mina kompisar tjejer som killar när jag säger hejdå men det tror jag inte han gör. Så det är liksom... ett tecken hahah. Nej men jag är ganska säker på att han gillar mig. Och då återstår ju bara frågan gillar jag honom? Eh. Jag är väldigt dålig på det där faktiskt. Att veta vad jag känner. Men jag ska försöka satsa på honom. Vad har jag att förlora liksom?
Jag är alldeles för rädd av mig det är det. Jag kan få ungefär vem jag vill. Men jag tror det är det som är lite svårt också. För om jag satsar på någon måste jag vara ganska säker på att jag gillar honom för han kommer antagligen börja gilla mig då och jag vill inte såra honom. Så därför måste jag vara säker innan jag gör så mycket. Men det här känns ändå ganska bra. nu är enda problemet att vi ska träffas liksom på det sättet. Typ en dejt eller på en fest så någonting händer! Får jobba på det.
Lite så jag känner mig.... och antagligen han också.
Vilja
Just nu har jag en sån vilja...eller kanske mera en längtan efter en pojkvän... eller bara någon på G eller någon som man kan vara med, en kille. Helst Mr.X så klart... Jag vet att vi borde vara tillsammans, tycker bara att universum borde jobba lite snabbare. Just nu får jag väl bara hoppas att universum ger mig nöjet att drömma om min prins i alla fall(:
Han upptar en hel del av min tanketid... kanske därför det börjar gå så dåligt i skolan :/
Sov gott på er i alla fall och må ni drömma det ni vill drömma om ;)
Goda nyheter
Idag när jag pratade med min kompis på bussen (en kompis som råkar vara väldigt bra kompis med Mr. X) berättade han för mig att han hade pratat med Mr. X igår. Sen sade han ingenting mer förutom att han gjorde tummen upp. Självklart visste jag vad det betydde men jag ville veta mer så jag frågade honom Jahaa....vad pratade ni om då? Han svarade att de hade pratat om mig och honom och jag frågade än en gång jahaaa...? Och än en gång kom tummen upp. Han ville tydligen inte säga mer men det var väl svar nog. Man skulle kunna säga att nu har jag alltså fått klartecken. Han gillar mig, jag gillar honom, jaha, vad händer nu då? Jag har inte hans nummer, han inte mitt. Vad händer då nästa gång vi träffas? Ska vi hoppa i säng med varandra bara för att båda vet att vi gillar varandra? Jag vill fortfarande ha den här perioden när man smsar varandra och hoppas att den andra känner samma sak och allt det där. Men det ska jag nog se till att jag ska få ;) Trots allt är det ju vanligt att en tjej inte vill ha sex med killen det första hon gör så det borde han ju förstå. Och det som återstår är ju bara bra grejer liksom, kyssar och annat... Jag har totalt glidit bort från ämnet men jag är i alla fall glad att han sa det. För nu vet jag ju i alla fall att det inte är helt kört :D
Allt kan vara svårt.
Det kan vara svårt att veta vissa saker. Som till exempel om någon gillar en. Nu vet ju jag att han som jag har valt att kalla Johan gillar mig. Samtidigt är det typ likadant för min kompis. Hon är kompis med Johans bästa kompis, vi kallar honom Jocke, och han är kär i henne utan att hon är kär tillbaka. Jocke däremot har berättat för henne att han gillar henne så båda de vet liksom att båda vet att Jocke gillar henne. Idag skulle hon berätta för honom att hon bara gillar honom som kompis. Joobigt läge.
Men för mig är det också jobbigt. Jag vet inte om Johan vet att jag dels har strulat med hans kompis och dels att jag vet att han är kär i mig. Så jag kan ju inte göra som min kompis och säga att jag bara gillar honom som kompis för enligt honom (tror jag) så vet inte jag att han gillar mig. Idag var jag, Johan, Jocke, hon som Jocke är kär i och min andra kompis i samma rum...Jag har nog aldrig känt så mycket spänningar i ett rum samtidigt.
Nej, sånt där kan vara väldigt svårt!
En annan sak som kan vara svårt att veta är om en kille som man gillar bara är ute efter sex...Han som jag gillar hade tydligen sagt (innan vi strulade) att "varje sekund han var med några andra, försvann sekunder med hans ragg, och han skulle fan ha sex med henne ikväll". Hmm...När han sade det var han full. Fast jag antar att det här är ett sånt tillfälle när man som tjej gillar att se mellan raderna och säger "nej men han var full" eller "han kysste mig faktiskt i pannan, det måste väl betyda något?". Ska man se på det objektivt gillar han troligtvis inte mig mer än någon annan tjej utan tyckte att det väl kunde vara kul att ha sex med en snygg tjej. Men som sagt, jag är tjej och jag gillar att se mellan raderna. Så nästa gång jag träffar honom kollar jag väl av läget lite grann. Om han bara är ute efter en grej kanske jag drar mig bort, men är han inte det, DÅ blir det satsa av :P Då ska jag fan ha honom!
Alla killar därute säger säkert att han bara är ute efter sex. Kanske tjejerna också men de vet i alla fall hur jag känner.
En film som handlar om sånt där som absolut är sevärd är He's just not that into you. Den är riktigt kul! Här kan ni se trailern:
Hoppas mitt liv och era blir lite mindre komplicerade, och se den här filmen, den ger en ganska bra perspektiv på saker och ting. Puss på er!
jo
Nu tror jag nog fan att jag gillar den där killen. Jag ska nog satsa (: Wish me luck!
FAAAN
När jag var på väg hem i morse efter en lyckad kväll igår tänkte jag mig det här inlägget i huvudet som ....lycka, någon slags definition av lycka eller vad fan som helst.
Det som hände igår var nämligen att jag var på fest hos en kille som heter calle. En annan kille var där som jag har nämnt i bloggen innan. Han är charmig, snygg och skön och allt möjligt så självklart har jag spanat in honom. Igår flirtade jag inte överdrivet mycket men sökte ögonkontakt och så och han nappade. Kvällen slutade med att vi strulade några gånger men ganska diskret. Det var inte så många som såg. En av dom som inte såg var killen som jag har misstänkt är kär i mig, vi kan kalla honom Johan...
Ni borde ju höra vart det här leder...I alla fall så var jag skitlycklig när jag åkte hem i morse, solen sken och en slags pirrig känsla i magen fyllde mig. Allting var underbart, ända tills jag pratade med en kompis nyss. Hon hade tydligen pratat med Johans kompis och han hade sagt att Johan gillade mig asmycket. Han vet ju fortfarande inte vad jag gjorde, men det var med en av hans bästa kompisar, och han skulle tydligen bli skitledsen om han fick reda på det. Och vi är ändå skitbra kompisar. Så jag vet fan inte hur jag ska kunna typ kolla honom i ögonen imorgon i skolan, oavsett om han har fått reda på det eller inte. Om han inte vet så kommer det bara vara skiitkonstigt. Om han vet så vet jag inte riktigt hur han kommer reagera när han ser mig...
Fy faaaan jag hatar när allt blir så här. Jag gillar ändå den andra killen och jag ska väl inte behöva hålla mig borta från att strula med andra människor bara för att han gillar mig, eller?
fantasy is flowiiing ... 8)
Nej det gör den inte. Men jag tänkte göra det ändå. Bara så att ni slipper läsa alla fjortisbloggar och läser min istället :P Känns som om mitt liv utan läxor helt plötsligt blir lite mindre innehållsrikt...Fan läxor är mitt liv, något att göra något åt! Ska inte vara lika seriös i framtiden.
Imorgon ska jag i alla fall på sånglektion! Min tredje. Ska bli skitkul! Man lär sig så himla mycket varje gång man är där och jag har verkligen utvecklats jättemycket sedan jag började där! :D Ska välja ut lite låtar som jag ska köra på en audition. De jag har tänkt på nu är I need a hero, Kiss me och typ the rose. Jag är inte riktigt säker dock, det finns så mycket bra musik därute! Men någonting ska nog fungera.
Just nu är jag sur för min facebook chat fungerar inte....jag vet inte om det bara är min eller allmänt men jobbigt är det i alla fall, då kan ju inte jag sysselsätta mig med chatt idag. :(
Haha vi har projekt just nu. Och jag är i grupp med Ellinor, Erik och Maria. Ellinor är typ den tråkigaste personen man kan tänka sig. Så fort vi skrattar i vår grupp så blir hon typ sur och tittar ner i sin dator och skriver. (på projektet, SÅ seriös är hon!) Hon säger aldrig någonting som inte har med skolan att göra...fast det kanske är bäst så...jag har tänkt på det. Det är så svårt med såna där människor. Om de gör "fel" saker, så är det definitivt fel! Och man tycker att de är så himla konstiga, tex om de har på sig skitfula kläder eller vad som helst. Men om de gör något som är "rätt" så skulle det vara fel att det var de som gjorde det! Jag vet att du har en speciell människa i huvudet nu, tänk dig att han eller hon kom till skolan imorgon med de snyggaste solglasögon du någonsin har sett, du kanske till och med har tittat ut dem själv. Då är det ju sjuuuuukt fel att den personen har det "rätta" på sig! Då föredrar man ju verkligen att den personen har något lite konstigt på sig för det är den rollen personen har. Man borde tänka mer på det i livet vad man ger folk för roller, för de kan vara helt omöjliga att ta sig ur.
Oj det där var inte vad jag tänkte skriva om....jag tänkte presentera vår grupp lite grann. Maria är typ min bästa kompis, en av dem i alla fall. Vi har skitkul tillsammans så de andra gruppmedlemmarna kan väl kanske bli lite sura men skitsamma, så länge vi har kul spelar inget annat någon roll (: Hon är väldigt speciell! Det första jag fick veta om henne var att hon hade haft sex med en tjejs (som är en jättebra kompis till oss nu) storebror som gick i vår skola så det skulle bli aspinsamt. Och dit kom jag och trodde att typ alla skulle vara oskulder, och helt klart att hon skulle vara det! Men man dömer för snabbt för så var ju inte fallet! Hon har mycket roliga saker för sig och hennes familj är väldigt new ageig :P Men det är kul! Hon är så skön, hon kan prata med vem som helst om vad som helst och är aldrig tyst. Hon drar sig inte för att säga saker som jaa...annat folk helst inte skulle säga till någon annan.
Och så kommer vi till Erik. Han är otroligt svårplacerad. Han är ganska snygg ändå om man tänker efter, söt i alla fall. Han är ganska snobbig också, inte till sättet men jag tror aldrig jag har sett honom utan märkeskläder. Känns som om hans mamma har stor del i vad han ska köpa. Haha...en liten djursholmskis :P Men vi kan inte komma på vem eller vilka han umgås med, det är askonstigt, man ser honom typ aldrig med någon annan, men inte ensam heller. Mysko. Därför har jag och Maria bestämt att vi ska få in honom i vårt gäng. Haha, kanske göra honom lite mer till en bad-boy, tror han skulle passa som det faktiskt, för han är asskön. Jag har snackat med honom på facebook och han är verkligen kul. Hahah pratade med honom i lördagskväll också, på facebook med emma. Vi låg i sängen lite mysigt fulla och bestämde oss för att prata med Erik som tydligen hade avslutat en kväll med sina kusiner. Han är så söt, så oskyldig liksom. Men det ska det bli ändring på! haha jag och emma kom överens om i lördags att vi skulle strula med honom efter att vi hade supit ner honom, fast då var vi ganska fulla. Vi får väl se hur det blir med den saken. Tills dess tänker jag nog inte dra mig för att flirta lite smått med killen ;) Det kan ju aldrig skada ;P
Ja, vi får se hur det går med det. Tills nästa gång, håll i hatten!
Förresten är min lillasyster på Beyoncé just nu och jag är så avundsjuk! :(
Såg också Änglar och Demoner i måndags på galapremiären! Absolut sevärd! Spännande hela igenom. Nu är jag out of here! <3
Vad gör man då?
Vad gör man när man är ganska så bra kompis med en kille, och sen börjar man förstå att han gillar en. Eller man är ganska säker på det i alla fall. Och sen typ på fester och sånt så kommer han ganska ofta och sätter sig vid en och så och så har en ganska snygg kille satt sig på andra sidan om en. En kille som man aldrig har träffat men som är rolig, trevlig och snygg...Och man känner att: Jo men om jag ska strula med någon här så är det nog med honom, och jag är ganska sugen på att strula med den här killen och han verkar gilla mig också.
Men seeen, så får man lite skuldkänslor för man kan väl ändå inte sätta sig och strula med en främling mitt framför ögonen på en som gillar en? Eller? Kan man göra så? Hjälp mig med mitt dilemma....Jag kan ju inte leva i celibat bara för att han gillar mig right?
Egentligen
Egentligen så hade inte jag tänkt skriva nu utan jag tänkte gå och lägga mig direkt. Men så kom jag på att det är i såna här tider som man ska skriva. När man är lite halvt deprimerad och trött. Sitter nämligen här med lite smått huvudvärk och vääääldigt trött och även lite smått deprimerad. Livet går helt enkelt inte precis som jag vill....Huvudet värker och till råga på allt så är min fjärrkontroll borta till iPod-högtalaren så jag kan inte lyssna från sängen...mitt liv är seriöst förstört!
Mina syskon är inte hemma heller. Det gör den här kvällen gaaanska så tråkig. Har precis kommit hem från en liten tripp utomlands (det är därför jag har varit så dålig med uppdateringen) så jag är lite ringrostig på det där med att gå ut med kompisar och så. Plus att jag fick ont i huvudet i kväll som jag redan har sagt så istället för att typ köra nåt förkrök hos en kompis och sedan åka på något slags poolparty (?) hos en kille som jag inte alls gillar så blev det till att sitta hemma ensam (jo, mamma var hemma också men hon räknas inte) med lite glass och mycket kolasås och jag vet inte...TV...har kollat lite fråga olle, lite sex and the city. Sånt som är bra för själen när man är deprimerad helt enkelt (:
Fick nyss en ny kompis på facebook, yeeey här är man poppis asså ;) nej fan vad jag blir deppig av att inte kunna lyssna på musik :( får mig bara känna mig ännu mer ensam. Jag vill ha en pojkvän!!!!!!!!!!!!
Men vad är det för fel på mig? Jag tror jag har någon konstig dragningskraft eller någonting som gör så att alla killar som jag vill ha, säger nej av någon konstig anledning. Och alla som jag inte vill ha dras till mig som flugor. Dom jag inte vill ha behöver inte därför vara som flugor...De kan vara jättegulliga mysiga snälla killar men jag vill inte ha snälla mysiga...eller jo det också...men jag vill att de ska ha självförtroende! Jag tror att det är nyckeln till mitt hjärta. Och killarna som har börjat gilla mig har på något sätt blivit väldigt osäkra när de har varit runt mig och det gillar jag bara inte. Jag tycker det är obehagligt med osäkra killar omkring mig. Faktiskt. Tyvärr alla osäkra killar däromkring, men mig kan ni inte få. Det finns massa tjejer därute som tycker det är gulligt och så men jag gillar det inte. Så är det bara.
Drömde nyligen att jag strulade med min pappas nya tjejs son, vilket också är min storebrors bästa kompis. Inte bra. (jag vet, ganska komplicerat) Det skulle bli ett sjukt drama. Det är inte som att jag är kär i honom eller någonting. Han är bara snygg och ...ja självsäker. Och det är ju allt som behöver för att jag inte ska ogilla personen i alla fall. Men snälla snälla, snälla! Låt mig bli riktigt jävla kär i en riktigt snygg kille som är helt underbar och sen kan jag jaga honom lite och sen kan han bli kär i mig också och vi kan ha ett riktigt mysigt förhållande tills båda kommer överens om att det borde ta slut. Jag tänkte på det förut. Att i Sex and the City, där hittar de ju nya killar hela tiden. Det är därifrån all drama kommer liksom. Men det svåra för oss vanliga tjejer, det är ju att hitta killen som man gillar till att börja med. För dem handlar det oftast om "gillar han mig eller inte" , men för mig är det tvärtom, gillar jag honom eller inte? Jag kan bara inte hitta någon kille som jag gillar. Jag vill bli käääääääääär! Jag ska kolla upp vad den där guden heter som skjuter pilar och så ska jag se till så att han hittar mig! Nu ska jag fan bli kär, no matter what! So long och godnatt! Nu ska jag sova!
Allt ordnar sig, och sen blir det kaos...
Jag vet att det låter jättetöntigt, men nu har jag ..typ...bestämt mig för att förlåta mina kompisar för förrförra helgen. Det är lite svårt att vara sur på någon som inte vet om att den har gjort något fel för då måste man ju först säga att man är sur på personen. Det klarar jag inte av. Jag kan inte göra sånt så jag har bara ett val: att förlåta dem. Och nu kommer jag ju på varför skulle jag inte göra det? det är bara jag som mår dåligt av att vara sur på dem. Så nu kan jag umgås med dem igen och jag ska försöka undvika att tänka på vad de gjorde. Det borde gå bra. Förhoppningsvis träffar jag dem imorgon. Det var vääääldigt längesen nu så det känns behövligt!
Idag har jag kommit underfund med att jag har det sjuuukt stressigt just nu. Jag ska läsa ca 300 sidor i svenskan till på måndag, jag har fortfarande inte läst en enda sida. Jag har världens största prov nästa fredag som jag helt måste lära in allt....biologi på engelska är inte det enklaste...så har jag spanskaredovisning....härligt när man inte kan prata spanska att ha redovisning i det.... -.- Så ligger jag efter både i matten och engelskan...men det kommer jag nog inte orka komma ikapp i i alla fall så det lägger jag på hyllan i ett tag. Det roliga var att idag när det slog mig hur mycket jag har att göra så tänkte jag, för att återfå lugnet, att jag skulle lyssna på lite musik. (det hjälper alltid) och det var som att musiken talade till mig! HA! Börjar med att låten som först kommer upp är No more Drama vilket var precis det jag ville, inte mer drama alltså. Jag ville bara att allt skulle lägga sig och att inget skulle hända alls(: Seeen bytte jag låt och då kommer That's what friends are for och då kom jag på att så länge jag har mina kompisar så kommer det ju alltid att lösa sig. De är min stöttande pelare och de som gör mig glad verkligen. Tack för att ni finns! Men sedan blev jag lite halvt stressad igen, jag byter låt och då kommer Not gonna cry , så då motiverade jag mig själv att ta mig ur det där, det finns ju trots allt folk som har det mycket mycket sämre! Jag kan fortsätta hur länge som helst med dom där låtarna men jag känner att jag inte riktigt har tid.
För det finns en liten grej som fyller mitt huvud just nu...Nämmeligen att en kompis till mig, en kille (jag känner på mig att det här kan bli väldigt komplicerat nu, men försök hänga med) tydligen hade pratat med en av mina bästa kompisars ex, som bor utomlands till och med. Exet hade sedan sagt till min kompis att han (min killkompis) hade sagt till honom att han hade försökt strula med någon på min fest....Och då undrade min kompis om det var med mig han hade försökt strula. Och så mycket hade jag inte druckit så att jag inte skulle komma ihåg en sån sak. För vad jag vet så försökte han ingenting. Däremot har jag lite smått misstänkt att han gillar mig...det är ju sånt man märker liksom, sättet han tittar på en och hur och vad han pratar om med mera. Och jag har något slags problem....så fort jag vet att en kille gillar mig så är min första reaktion att dra mig bort liksom. Jag vill inte vara med personen och jag börjar nästan ogilla personen. De flesta blir väl typ lite smickrade och så men jag vet inte.....jag blir inte så...mer tvärtom, jag kan tycka det är jobbigt och så. Men ett annat problem är ju att nu kommer jag nog att behöva bestämma mig för vad jag tycker om honom, jag menar om jag skulle kunna tänka mig att vara med honom. För det har jag verkligen ingen aning om. Jag menar, jag skriver typ i vartannat inlägg att jag saknar en pojkvän och sen när jag får chansen att få en så vill jag nog inte ha den. Jag tror jag är mer av en tjej som gillar jakten efter killen liksom. Jag får honom att gilla mig men sen är det So long. Om inte killen är en speciell hemlig kille ;) finns bara en, du vet inte vem du är men du är för alltid i mitt hjärta <3
...
Jag är så jävla deprimerad. Tankarna snurrar i huvudet på mig och jag kan inte få ut dem på ett vettigt sätt. Jag kan inte gråta och ingen verkar vilja hjälpa mig med mitt problem för så fort jag för ämnet på tal så...jag vet inte...ingen verkar vilja hjälpa.
Det handlar fortfarande om det där jävla barnkalasfiaskot... När några av mina kompisar på något sätt hamnade på en annan fest utan att vilja åka därifrån. Jag är så jävla sur på några av dem. En av dem har sagt förlåt hur mycket som helst så henne är jag inte alls sur på. Men däremot de andra har gett mig så jävla dåliga ursäkter eller inga alls att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har så jävla svårt för att säga det jag känner och jag har fan typ aldrig bråkat med någon kompis i hela mitt liv. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Men i nuläget har jag inte svarat på något av deras meddelanden och det tolkas ju nasturligen som att jag inte vill prata med dem. Jag vill bara att de ska komma med en vettig ursäkt istället för att jag ska behöva dra den ur dem. Och jag vill att de ska säga sanningen för en gångs skull...Det värsta är att jag vet inte om jag överreagerar eller nåt men jag klarar bara inte av att bli ljugen rakt upp i ansiktet liksom. För jag vet ju att majoriteten av dem ljuger eftersom alla har gett olika versioner av historien...
Nej vad jag behöver nu är att äta massor med pannkakor och sitta hemma och deppa och kolla på OC. And that's what I intend to do.
pappa alkoholist?
Jag kom på en sak nyss....tänk om min pappa är alkoholist..? Det känns så jävla konstigt att skriva om det men han börjar fan bli det....Asså han dricker inte på dagarna men på kvällarna, typ varje kväll, är man alkoholist då? Asså han är ju ändå liksom inte deprimerad eller nåt när han inte dricker så då är man väl inte alkis.......fy fan...och sånt går ju inte att prata om, för det är så jävla pinsamt. Asså även om det inte är ens eget fel eller så så skulle det kännas aspinsamt att berätta det för någon annan. Det är som om man är hemma sent med kompisar och sen kommer pappa hem och är full liksom, det är ju aspinsamt. Jag antar att man försöker måla upp bilden av sin familj att man har det jättebra och allt är helt perfekt. Eller så gör man tvärtom, så fort man inte är med familijen så klagar man hela tiden på hur jobbiga de är och massa...Fast jag kör nog på det där med perfekta familjen grejen. Jag antar att man inte vill att någon ska tycka synd om en, man vill klara sig själv liksom. Så vill man inte överreagera heller. Tänk om det inte ens är någonting? Det kanske är så alla pappor gör vad vet jag? Jag känner ju trots allt bara min pappa, hur ska jag veta? Det kan jag ju inte. Jag kan väl bara anta egentligen. Och jag antar att min pappa inte är alkoholist, inte än. Men kan man göra något nu i så fall? För det är klart att vi säger att han inte borde dricka så mycket och så, men det är ju inte som att han lyssnar på det. Det är som att han röker, Han försökte sluta ganska länge och klarade det ett tag och vi var jätteglada för det! Så börjar den jäveln röka igen. Nejnej, vi i familjen blev inte alls besvikna, inte alls!....Och nu röker han massa igen...Man blir ju så himla besviken faktiskt. Men om man skulle säga det så skulle han bara typ...bli antingen arg eller typ ledsen. Och det vill man ju ändå inte.
Asså ibland är mitt liv så jävla bra och jag bara älskar det. Men sen ibland så blir det så himla komplicerat med bråk och typ att pappa gör grejer som man bara blir ledsen på och så. Min familj kan verkligen vara jättemysig och så för det mesta, jag tror jag har bättre relation till mina syskon och min mamma än många andra. Men pappa kan faktiskt förstöra det lite grann ibland. Fy fan vad hemskt det låter. Egentligen har jag ju det så jävla bra i jämförelse, så börjar jag klaga på såna småsaker. Det är ju ändå så typiskt typ...människan...att när man liksom har typ allt man vill ha så hittar man ändå någonting som man vill ändra på som gör en "olycklig"....Om vi inte är olyckliga lite ibland så inser vi kanske inte när vi är lyckliga. Många skulle förmodligen se mitt liv som lycka. Så det kanske jag också borde göra då, fast medan jag försöker göra det bättre:P
Hahah det är det här jag gillar med att ha en blogg, man sitter och filosoferar med sig själv och kommer faktiskt fram till saker. Nu ska jag börja vara mer lycklig! För jag är så jävla lycklig, time to show it, be it! Med det säger jag Godnatt, Är du lycklig, var lycklig! fan vad smart jag är(:
Knark är bajs!
Idag fick jag höra en jättekonstig sak...det var en tjej som sa att en annan tjej hade sagt att en kille som jag känner tydligen har massa problem och så...asså att han typ knarkade förut och att han var tvungen att byta skola och hans föräldrar typ skickade iväg honom...:/ asså det där med knarkandet hade jag hört förut...att han typ hade kommti hög till skolan och sånt...asmysko för han verkar ändå inte vara sån...asså han är inte så smart men han verkar ju ändå inte hålla på med sånt! Jag vet kanske inte så mycket om knark men jag vet fan att man borde hålla sig borta från det! Speciellt om det inte ens är att knarka för fest liksom, då har det gått för långt! Men grejen är att jag har pratat med honom och så och han har inte sagt någonting om det där förutom att han har bytt skola. Och det är då det blir så himla svårt...tänk om det inte ens är sant och jag går runt och tror att han knarkar...fast däremot om det är sant så skulle jag ju vilja veta det liksom...men kan man liksom fråga typ...du knarkar du? och har du typ blivit utslängd av dina föräldrar för att du ska bättra dig? det kommer bli så konstigt när jag träffar honom igen..jag kommer gå och tänka på det hela tiden uschsuch... :/
Men det är verkligen konstigt för jag hade ingen aning om att det var så enkelt att få tag på...och så vanligt ändå att det finns i min umgängeskrets. Se upp alla där ute! Knark är vanligare än man tror! Och det är absolut inte bra...vad jag vet i alla fall, jag tror att det är typ asenkelt att bli beroende och man blir nog mera våldsam och så än typ alkohol. Så kom ihåg: Knark är bajs! De som har börjat knarka behöver ditt stöd för att komma ur det och för att deras självförtroende ska bli så pass högt att de känner att de inte behöver knark för att höja det!
Nu skulle det vara bra om jag fick några tips eller något på hur jag ska få reda på om det här är sant eller inte... :/
