dag 2
Konstigt nog så mår jag faktiskt bättre. Halsen är bättre och jag har mindre feber. Fan vad lycklig jag blir om jag lyckas bli frisk snart! Jag trodde ju man skulle vara sjuk i typ en månad, men riktigt sjuk har jag ju bara varit några dagar. Måste vara mitt superimmunförsvar. Mina arméer som är så starka att allt ont inne i mig bara försvinner. De ser sig om bakom axeln och tror sig se någon där för att bekämpa dem, beredda på att slå tillbaka men sen så blir det bara svart! HA! Så går det för den som messar med min kropp! (jag vet inte om ni förstod någonting av det jag nyss sade.. men jag orkar inte sudda och min humor är lite ringrostig eftersom jag inte träffat kompisar eller andra än min familj på några dagar.)
Usch jag känner att jag börjar bli en sån som skriver bara för att skriva, inte för att den har någonting speciellt att skriva. Och det är inte bra. Det måste jag sluta med. Från och med nu ska jag bara skriva när jag verkligen har något på hjärtat liksom. Och nu kom jag på någonting sånt!
Jag har en kompis som bor utomlands. Vi har snart inte setts på ett år nu så det var väldigt länge sen och hon flyttade för typ fyra år sedan eller något sånt. Då var vi bästa kompisar men nu är vi liksom gamla kompisar... eller vad man nu ska säga. Men det känns ändå inte som om vi har glidit ifrån varandra så mycket. För när vi väl pratar så kan vi prata om vad som helst och även om vi inte pratar så ofta så är det ganska lagom. För då när vi väl pratar så har vi något att säga så det inte bara blir typ "hej, hur är det med dig?" "bra, du då?" "jo det är bra" och så tar det slut där liksom. Jag saknar henne ibland men ändå så känns det som om vi passar bättre ihop på långt avstånd. Vi har nästan blivit tajtare nu för jag kunde ofta bli trött på hennes energi och så. Okej det här blev jätteoklart men min poäng med det här är att det kan vara både positivt och negativt att inte vara nära varandra hela tiden. Så det sa!
Kommentarer
Trackback
