det löser sig..
Jag trodde inte att jag skulle vara sån, men jag känner mig ganska hämndlysten för tillfället. Om en kille får mig att gråta på alla hjärtans dag, då är det fan illa. Och då vill jag att han ska gråta över mig. Alltså... det är inte som att jag kommer typ göra slut med honom bara för att han ska gråta och sen ta tillbaka honom eller något sånt. Men jag vill ändå att han ska få kämpa lite nu när han har varit så distanserad. Så när han idag smsade och frågade om jag ville göra något imorgon så svarade jag inte. HA! Eller ja... inte än i alla fall, jag ska ju svara. Men just nu är jag faktiskt helt ovetande om jag vill fortsätta träffa honom eller inte. Han gör bara för konstiga saker ibland helt enkelt och jag känner så att jag inte är liksom stolt när jag är med honom bland folk. Jag vill helst att vi ska vara ensamma för jag blir nästan rädd för vad folk ska tro om honom, och om mig för att jag är med honom. Inte för att jag bryr mig mycket om vad folk tycker om mig utan för att det verkligen inte är givande att vara i hans närhet.
Men han är bra på att kyssas. Och ja, det kan väga upp en hel del.
För vem gör väl slut med en kille som är bra på att kyssas om alternativen är antingen att mysa till det med honom lite då och då eller att vara helt ensam och behöva kämpa hårt för varje strul man får (fast det ska absolut inte märka hur hårt man försöker). Jag tror jag väljer första alternativet. Åtminstone för tillfället. Och om det verkligen inte funkar så märker jag ju det. Som sagt, det löser sig!
Kommentarer
Trackback
