the space without a face

Inatt började ju alla hjärtans dag bra. Jag började med att skicka ett sms till min "pojkvän" och frågade vad han skulle göra idag. Inget svar. Sedan springandes till bussen lyckas jag inte hitta rätt busshållplats så jag missar bussen. Jaha, får ta en annan buss. Tar den bussen och kommer fram till tunnelbanan. 25 min till nästa tåg. Hääärligt att sitta där och vänta, verkligen! Det skulle ha tagit typ en halvtimme att komma hem. Istället tog det en och en halv timme. Hela kvällen och hela den här dagen har jag funderat på vad jag ska säga till min "pojkvän" (anledningen till "" är att det känns som att en kille som inte vill vara med en på alla hjärtans dag inte riktigt är ens pojkvän...) när jag ringer honom. Fråga vad som är fel. Typ. Men grejen är att jag tycker det skulle kännas så himla konstigt att ringa och säga typ "Hej, jag ville bara säga glad alla hjärtans dag. Och höra varför du inte vill vara med mig längre". Jag klarar inte av det. Det finns helt enkelt inte i min natur. Jag klarar inte av att ringa upp min "kille" på alla hjärtans dag bara för att bli dumpad. Är det så konstigt?

Och till alla ensamma därute idag, den här låten är helt underbar. Den har jag suttit och gråtit till här idag... Den är precis som skriven för mig just idag, bara att den är från killens perspektiv.