the space without a face

Vi var jättebra kompisar i början av första ring och sen...jaa jag och mina kompisar tröttnade på att hon var så himla energisk och alltid skulle vara med och så. Men samtidigt som vi började dra oss lite bort från henne så blev hon tystare och tystare och plötsligt verkade det som om hon inte hade några kompisar kvar. Vi visste inte vad det var med henne men hon hade gått från världens mest energiska tjej till en tyst pluggis som inte sa någonting. Vi var ju ganska glada att slippa vara med henne men vi var ändå lite oroliga för henne.

En vecka hade min kompis projekt med henne och då märkte hon att hon inte åt någonting. På nästan tre veckor! Vi gick till skolsyster och sa till men det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Sen började sommarlovet och vi hörde inte från henne någonting. Men nu har hon helt plötsligt blivit sitt gamla jag. Hon skriver hela tiden på msn och facebook och då berättade hon att hon hade haft bulimi. Jag klarar inte av sånt där. Jag vet inte vad jag ska säga eller någonting...

Tänkte bara berätta att det är fler än man tror och att det inte bara drabbar de deprimerade unga tjejerna utan även upp i åldrarna och dom gladaste människorna.

Sitter också och lägger in bilderna från min resa. Kommer nog ta ett tag eftersom det är ca 540 bilder...

Lite senare kanske jag lägger upp någon bild eller två och skriver lite om hur det var där. Eller lite och lite, jag brukar alltid tänka att jag ska skriva lite och sen sitter jag och skriver i någon timme. Jaja, only time will tell.

Måste gå till affären och köpa mat bland annat och packa upp och tvätta och massa mer...vi hörs senare vill jag lova!

Han var en sån som man automatiskt lägger märke till. Första dagen i skolan hade jag tänkt fyfan vilken snygg kille. Efter det tänkte jag inte så mycket mer på det men sedan efter något år så hände det bara att vi började umgås och gilla varandra. Enda problemet var att han hade flickvän. En ganska mullig tjej, Molly, inte särskilt söt eller speciell på något sätt. Det var nog ingen som förstod varför de var tillsammans egentligen.

Så en dag hände det som jag bara hade kunnat drömma om. Jag fick ett sms från honom där det stod att han hade gjort slut med henne. Allt det som tidigare varit längtan inom mig blev till glädje för nu visste jag att ingenting stod emellan oss längre. Att nu få göra något åt de känslor som jag hade känt så starkt var en obeskrivlig känsla. Det enda som gjorde vår relation lite komplicerad var att han ville hålla det hemligt i början eftersom han inte ville verka okänslig genom att bli ihop med en ny tjej praktiskt taget samma dag som han hade gjort slut med en annan och det kunde jag förstå.

Nästa dag när jag gick till skolan gjorde jag det i vetskap om att vi inte skulle kunna vara så öppna med våra känslor men glad över att få träffa honom igen. Efter min första lektion såg jag honom för första gången efter helgen och han gick rakt fram till mig och pussade mig på kinden. Alla såg. Jag rodnade samtidigt som min mage fylldes av någonting som jag bara kan kalla fjärilar även om jag vet hur klichéartat det låter. Vi pratade lite snabbt men vi båda hade lektion igen så vi bestämde att vi skulle ses vid lunchen igen.

När jag kom in i matsalen gick det kårar igenom hela mig när jag såg honom sitta där med Molly. De höll varandras händer och när jag tittade åt hans håll och försökte ge honom ett slags frampressat leende tittade han bara ledset tillbaka på mig. Ilska och besvikelse fyllde mig nerifrån och upp och jag kände att jag inte längre kunde vara kvar där. Jag lade ifrån mig min tallrik och gick snabbt ut därifrån och tog nästa buss hem.

Han försökte ringa många gånger men jag kunde inte ens tänka tanken att prata med honom. Jag kände att jag inte hade någon anledning alls att prata med honom.

Nästa dag struntade jag i att gå till skolan. Det var inte ens ett alternativ. Men han skickade ett sms. Om du inte vill prata med mig i telefon så kommer jag hem till dig i eftermiddag efter skolan. Jag sade åt honom att inte göra det men lite senare skickade han ett sms som sa att hans mobilbatterier höll på att ta slut och att han var på väg.

Jag kunde ju inte låta honom stå ute i kylan och vägra prata med honom så jag sa till mina föräldrar att jag skulle gå till Jossan för att göra läxor. Jag mötte honom lite längre upp på min gata. Det var mörkt och kallt ute. Enda ljuset kom från gatlyktorna. Vi stod på vad jag ansåg var ett säkert avstånd för att jag inte skulle slå till honom och för att han inte skulle se i mitt ansikte om jag blev tårögd. Just då var jag så fylld av olika känslor att jag inte ens kommer ihåg vad vi pratade om. Vi satte oss i alla fall på busshållplatsen i närheten. 

Han började förklara hur det låg till mellan honom och Molly. Att hon praktiskt taget hade tvingat honom att bli ihop med honom igen och han visste inte vad han skulle göra. I det ögonblicket kände jag bara vilken jävla push-over han var som inte kunde stå upp som en man och bara säga som det var till Molly. Jag har aldrig varit en sån som kan hålla det jag tänker inom mig så jag sa precis det jag tänkte till honom. Undrade hur han kunde vara så jävla feg att han lyder en tjej som kontrollerar allt som kommer i hennes närhet. Då blev det tyst. Han satt en meter ifrån mig på bänken med fötterna uppe på bänken och ryggen bak mot väggen. Jag satt stelt och frös och visste inte vad jag skulle säga eller vart jag skulle vända blicken. Kylan verkade slöa ner min hjärna för jag brukar alltid ha saker att säga, men nu var det helt tomt. Tills han bröt tystnaden:

- Du vet inte hur gärna jag skulle vilja kyssa dig just nu.

Genom ilskan kände jag att hans kyss precis då hade varit som ett glas vatten i öknen men samtidigt var jag medveten om omvärlden, allt som hade gjort så att jag inte hade kunnat prata med honom för bara någon timme sen. Mellan hjärnan och resten av kroppen som längtade efter hans närhet utkämpades ett blodigt krig som nästan gjorde mig andfådd.

- Gör inte det, det skulle bara komplicera saker så himla mycket mer...

- Får jag krama dig då?

Inte kunde jag väl neka denna underbara pojke en kram. Det kunde ju inte skada någon. 

Jag gav honom en snabb nick och jag såg i hans ögon hur mycket det betydde för honom. Han satte sig varsamt bredvid mig och gav mig en innerlig, lång kram. Jag kunde känna hur länge han hade väntat på att få göra precis så. Plötsligt märkte jag att han grät. Han grät floder och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Samtidigt började jag mer och mer känna av känslan av att förlora känseln i fötterna. Det stickte och värkte enda från tårna upp på vaden. Det var inget läge att helt enkelt säga "jag fryser så jag går nu" så jag tog mina vantar och satte på fötterna. Efter någon minut till började jag inse att utan vantar på händerna skulle även händerna börja frysa och som om han hade läst mina tankar tog han av sig sina vantar, tog mina händer i sina och satte på vantarna igen. Sedan satt vi där tysta och höll varandra i handen. Röken spred sig runt våra huvuden när vi andades och efter ett tag var båda tvungna att gå hem för det började bli så sent. Vi skiljdes åt utan varken kyss eller annat. 

Det här var en historia som jag fick höra av min kompis nyligen. Den handlar om henne och en kille som hon gillade. Jag tyckte den var så himla gullig. Men det blev aldrig något mellan dom för att han var en sån skit. Men jag tänkte att jag ville dela med mig av den till er på ett lite annorlunda sätt så jag återberättade den så som jag tänkte mig att det var. Säg gärna till om ni gillade den eller om jag helt enkelt skulle ha struntat i att skriva den över huvudtaget för jag vet inte ens om ni förstår den känslan som jag fick av att höra den här berättelsen. Jaja, nu är det i alla fall dags att sova men ni kan ju lyssna på den här så länge för det gör jag:

Godnatt <3

Hoppas på att Mr. X kommer att befinna sig på flygplatsen imorgon samtidigt som jag för han ska nämligen också iväg, dock inte till samma ort så jag kommer få flirta ifred :P och han med.... :( menmen, det kommer bli han och jag tillslut det känner jag på mig ;) 

Har just nu lite packångest. Jag hatar att packa...det tar så lång tid och så glömmer man alltid massa grejor som man behöver och så...så jag gör en lista helt enkelt (: på datorn...som ursäkt för att slippa packa såklart. eller jaa...slippa och slippa, det blir väl mer skjuta upp till i natt när jag kommer bli jätttestressad och trött..menmenmen

Kom just på att jag har glömt att tvätta idag! JAAAA, så bra är jag! FAN