the space without a face

Det känns ju trots allt som söndag om jag nu är så säker på att det är det. Igår hade jag pratat med en kompis och vi hade sagt "vi hörs lite senare" som vi alltid säger på fredagar. Lite senare på kvällen smsade jag henne "vi gör ingenting ikväll va?" och fick svaret "Bevis på att vi känner varandra ganska bra, vi satsar på imorgon kväll istället" Ja, jag antar att vi känner varandra ganska bra nu, efter snart ett och ett halvt år. Det är inte så lång tid egentligen om man jämför med mina andra gamla kompisar, ändå är jag bäst kompis med de jag har känt kortast. Antar att när man förändras så är det bäst med nya kompisar för att man verkligen kan lära känna någon som sig själv. De vet ju liksom inte hur man var innan eller så. Nej, nya kompisar är alltid kul!

Ikväll, har egentligen inte så stor lust att göra någonting men en helg utan att göra någonting alls är ju lite lame sådär. (gillar inte ordet lame men vad gör man?)

Eftersom jag är så otroligt dålig på att uppdatera kan ni ha missat att jag lite har gett upp jakten på Mr. X... Eftersom vi aldrig ses på grund av att vi inte har varandras nummer och... att vi aldrig ses så är det lite svårt att hålla hoppet uppe endast med hjälp av drömmar och fantasier. Därför har jag övergått till en annan fin pojke! ;) Jag kan faktiskt ge er namnet den här gången, han heter Erik. Och han är nästintill perfekt. För mig alltså. Om han bara inte skulle vara så blyg. Han är snygg/söt... han ser bra ut helt enkelt. Han är sportig så jag antar att det inte är något fel på kroppen även om jag inte har sett den på det sättet (än :P). Han är också väääldigt smart, fast inte pluggis-smart utan naturligt smart. Och jag älskar hans humor! (: haha fast han är liksom en sån som inte märks. I början i skolan så visste jag typ inte vem han var för han säger inte så mycket och han åker liksom aldrig buss med eller sitter med i matsalen eller så så då blir det så att man aldrig pratar med varandra. Tills vi hade ett stort grupparbete tillsammans, då hade vi askul. Så nu har jag börjat dels chatta med honom när han är inne på facebook, och också börjat typ...sätta mig lite närmre honom när vi har lektion och försöker bjuda in honom på lite grejer. För på något sätt verkar hans sociala liv nästan obefintligt och det är jättekonstigt för han är verkligen jätterolig att umgås med. Så jag har bjudit hem honom någon gång sådär och  någon gång har han kommit men han är väldigt blyg asså...

Men för några dagar sen när vi pratade på facebook för typ tredje gången eller något sånt så sa han godnatt och puss. Det kanske verkar jättepyttigt, men ni känner inte honom. Jag säger puss till alla mina kompisar tjejer som killar när jag säger hejdå men det tror jag inte han gör. Så det är liksom... ett tecken hahah. Nej men jag är ganska säker på att han gillar mig. Och då återstår ju bara frågan gillar jag honom? Eh. Jag är väldigt dålig på det där faktiskt. Att veta vad jag känner. Men jag ska försöka satsa på honom. Vad har jag att förlora liksom?

Jag är alldeles för rädd av mig det är det. Jag kan få ungefär vem jag vill. Men jag tror det är det som är lite svårt också. För om jag satsar på någon måste jag vara ganska säker på att jag gillar honom för han kommer antagligen börja gilla mig då och jag vill inte såra honom. Så därför måste jag vara säker innan jag gör så mycket. Men det här känns ändå ganska bra. nu är enda problemet att vi ska träffas liksom på det sättet. Typ en dejt eller på en fest så någonting händer! Får jobba på det.

Lite så jag känner mig.... och antagligen han också.

Jag har börjat kolla True Blood på senaste tiden, mina kompisar tipsade mig om det så jag provade att kolla första avsnittet och nu har jag sett de första åtta. Jag vet fortfarande inte om jag gillar det eller inte. Vissa avsnitt blir man helt tagen av medan vissa nästa äcklar en. Jag stör mig lite på att Sookie, som är huvudpersonen, pendlar jättemycket mellan att vara jättesöt och sen helt plötsligt så blir hon typ jätteful... Det är någonting med hennes leende eller något som är konstigt. Men ändå kan jag inte sluta titta på serien. Har tänkt kolla båda säsongerna som finns. Det är ju trots allt bra underhållning så, varför inte om man har lite extra tid lite då och då. Och något som är bra med serien är att de får med väldigt många olika... vad ska man säga? Scener? Alltså de får med lite kärlek, lite skräck, lite action, och alltid lite sex, hihi alltid det bästa ;) Är man lite ensam som jag ibland så är det definitivt värt!

Har du sett True Blood? Om inte, klicka här och njut (:

(förresten också bästa stället att titta på serier helt gratis med bra kvalitet på internet!)

Ska nu kolla avsnitt 9 :D

Så nu har jag, i juli, startat min egna dagbok på datorn! Och jag älskar det! Att inte ha den här pressen av att skaffa läsare utan bara skriva för sig själv. Plus att jag slipper skriva på papper, det klarar jag inte av. Om jag sitter kanske fem minuter ibland och kanske tjugo minuter ibland så får jag ihop så mycket mer tankar och känslor än om jag skulle skriva i en blogg. Så jag har det här programmet OneNote på datorn som verkligen är jättebra! Ni som har det borde testa om ni inte har gjort det. Där har jag en "Notebook" som är själva dagboken, sen har jag också indelat i boken de olika månaderna, och sen har jag i månaderna, en flik för varje dag vilket gör det jätteenkelt att hitta överallt.

Det finns dagar som jag inte hinner att skriva om eller inte orkar eller inte vill eller helt enkelt glömmer bort. Men eftersom jag gillar att skriva så mycket så händer det faktiskt inte så ofta att jag hoppar över dagar. Det känns som om man får en..djupare kontakt med sig själv (ja, det låter nog hur töntigt och..lame som helst, men ibland är det svårt att hitta de rätta uttrycken för det man känner). Jag som ofta har svårt att veta vad jag känner, jag tror att jag gillar någon och sen efter ett tag kanske det slår mig att jag inte alls gillar den här personen, då är det jättebra för mig att skriva vad jag känner och verkligen tänka efter. Tänka vad jag vill och inte vill och ställa mig de frågor som jag kanske annars skulle tänka lite kort och sen glömma bort, och nu finns de där så länge jag vill spara dem, bara att gå tillbaka och kolla hur mitt liv var i till exempel september 2009. Och det är lite det som är så kul, att om tio år så kommer jag kunna läsa det här som en bok. Vad jag tänkte och kände när jag var sexton år. Kanske tänka shit vad jag var omogen eller bara glädjas åt gamla minnen med mera. Kanske till och med lära mig något av mig själv, vem vet?

Jag älskar det i alla fall och ska försöka fortsätta så länge jag kan. För mitt eget nöje, nu och i framtiden, och också för att bli säkrare på mig själv och mina åsikter.

Kan bara säga en sak: Börja skriv dagbok! It will do you well

och så en liten höstbild jag har tagit själv